Jätteduktiga sexåringar bjöd stolta föräldrar på ett fint luciatåg nu ikväll.
Min modiga busunge tordes dessutom ställa sig och sjunga min nya julsång tillsammans med mig – inför alla klasskamrater, föräldrar och syskon. Visserligen tittade han mest på mig och/eller ned i golvet. Och pipan var inte heller av den starkaste sorten – men han sjöng. Och han vågade.
Vid tillfälle ska vi spela in den så även ni får höra.
Så här säger ni