Idag busade jag lite med mina Star Wars tokiga småkillar på jobbet. Dom leker SW mest hela tiden – men verkar inte ha så god koll ännu. Antagligen har deras föräldrar vett nog att inte låta sina 5-åringar se SW-filerna ännu (till skillnad från såna oansvariga föräldrar vi var/är till vår bus)
Men oavsett om dom sett filmerna eller inte så leker dom… ”Jag ska vara SvartaHjälmen…” ”Då är jag VitaHjälmen…”
Idag lånade jag bus utrustning – mask med röstförvrängare och inspelade fraser, rock samt utfällbart lasersvärd. Sen klädde jag ut mig och kom gående mot förskolan bort i från skogen. Självklart fick dom syn på mig. Två av de tuffa killarna ville redan då gömma sig bakom soffan. Sen kom jag in på avdelningen. Jag ”pratade” lite DV-fraser, andades som han och fällde ut lasersvärdet. Då var det tre killar som gapade. En kille hade så stor mun att det hade rymmats en uggla där. Han var helt hänförd – rädd, modig och totalt chockad. Två stod och tryckte bakom en dörr och kikade i dörrspringan.
När jag gick kikade dom länge efter mig i fönstret.
Sen, när jag kom tillbaka in på avdelningen – som Linda – var dom helt uppspelta. Hela eftermiddagen surrade dom om att ”SvartaHjälmen har varit här…” Det fanns inget annat som existerade än att SvartaHjälmen kommit dit. Samtidigt som dom bad mig rita bilder av Darth Vader så dom fick måla… och så ville dom om, och om, igen kika på fotona som kollegan tagit när DV var på besök.
Och så undrade dom: ”Varför kom SvartaHjälmen till vårt dagis???”
Så här säger ni