Vet inte om ni kan se texten mellan fotona . Den är ju inte skriven för bloggen – utan för en fotobok (ovanligt va?)

Stockholmsfesten då. I Lördags. Den som inga barn var inbjudna på – FÖRUTOM vår busunge. Det stod ju, bokstavligen, på vår inbjudan att : Undantag för Lappdjävlar!!!

Och så bus längtade. Han fixade till i lägenheten. Hjälpte till att bära mat till lokalen alla skulle äta i och så önskade han att klockan nån gång skulle bli fyra så han fick gå sätta på sig finkläderna han själv valt att ta med.

Festen var – som dom brukar vara när vår Stockholmskompis bjuder till party – stor. Tror det var mellan 50-60 som tackat ja till inbjudan och som faktiskt dök upp. (Jag hjälpte till att göra sallad till middagen. I två tiolitershinkar. Det säger nåt om mängden mat som skulle käkas.)

Att inte grannarna klagade är ett under. För det lät. HÖGT. Tidigare bodde han i hus och då var det ju lättare att partaja högljutt. Men denna gång hölls festen i  lägenhet. Uppenbarligen gick det bra det med. Såg då ingen som klagade.

Bus fick vara med precis så länge han orkade. Och kvart i tre på natten kom han med sin tandborste och ville gå sova. Och då gjorde vi honom sällskap. 3.03 släckte jag lampan. Men jag vet att värden var uppe till halv sju. Han städade nämligen innan han gick och la sig. Så när vi gjorde frukost – halv tolv – förmiddagen därpå var köket i det närmaset blänkande igen. Knappt ett spår av en fest med dryga 50-talet gäster. IMPONERANDE.

Söndagkvällen spenderades sedan med annat folk. Men det får eget inlägg…