Varje vardag fram till jul kommer barnen ha fått en bild och en text i en brevlåda ute på förskolegården. På fredagarna är det adventsversen, som vi ökar på med en vers för varje fredag och sedan tänder ett ljus i staken utomhus. De övriga dagarna kommer texten vara en saga, en saga som egentligen är en sång dom känner igen och redan kan. Tanken är att dom genom att höra texten jag skrivit samt ser bilden jag ritat ska koppla dessa till en sång som vi sedan gemensamt sjunger.
Det är kväll. Himlen är alldeles mörk. Nästan svart. Och uppe på den nattsvarta himlen tindrar det av massor av stjärnor. Men en syns lite extra mycket – den liksom blinkar mot mig. Åt mig. Åt bara mig…
– Blink, blink…
En liten, liten stjärna.
– Å vad jag undrar hur en stjärna ser ut?
– Var den finns?
– Vad den egentligen är?
Jag kan liksom inte sluta titta på den vackra lilla, blinkande stjärnan högt där uppe i skyn. Den ser ut som en otroligt vacker och väldigt dyr diamant…
– Blink, blink…
Jag fortsätter och tittar och ju mer jag tittar desto säkrare blir jag på att stjärnan blinkar åt mig. Och jag blinkar, och vinkar, tillbaka…
Blinka lilla stjärna där
hur jag undrar vad du är
Fjärran lockar du min syn
likt en diamant i skyn
Blinka lilla stjärna där
hur jag undrar vad du är
Så här säger ni