Det finns ett jättefint elljusspår inte alls långt från Lilla Gula Huset. Och vi tog ett par varv där i lördags. Spåret är ständiga uppförs- och nedförsbackar så efter varje dryg uppförslutning får man en härlig skjuss nedför. Här ovan syns spårets sista nedförslut . Bilden visar dock inte hur jäkla brant den här backen är. Den är så brant så jag kan omöjligt jogga nedför backen sommartid. Man får liksom luffsa försiktigt för att inte stupa på näsan…

Och då kan ni ju gissa hur snabbt det går att åka skidor nedför samma backe.

Typ så här snabbt!!!

Men maken klarade hela backen utan att vurpa.

(och det gjorde jag med, så det så!)

Idag blev det inga skidor. Ingen promenad heller. Ont i halsen, huvudet och feber. Blä! Men med panodil i kroppen orkade jag ändå måla sista varvet i trappan. Nu kan vi snart kalla ”trapphuset” färdigt. Lite tillfix av trappstegen återstår…)