Igår tänkte jag testa mitt knä… MAX fem km på plan sträckning (eftersom nedförsbackar är jobbigt)
Jag stack iväg vid 12-tiden… asfalt… platt… 1,5 km senare var det märkbart kännbart. Hmmm…
-Skulle det funka bättre på mjukt underlag?
Jag vek av och tog en smal stig mot mitt älskade elljusspår – med grymma backar.
Snabbt insåg jag hur klokt mitt val var… hurra… mjukt regerar. Och dessutom fokuserade jag på att sätta ned foten annorlunda än i vanliga fall (där jag pronerar utåt)
Hela spåret runt fixades. Jag gick i dom brantaste nedförsbackarna men ryckte å andra sidan i dom uppför.
Väl hemma konstaterade jag att:
– knät kändes men var inte direkt ont
-det kändes mycket mindre på mjukt underlag
-det kändes väldigt mycket mindre att springa FORT med långa steg mot att springa försiktigt
-jag sprang inte 5 km… utan snarare 6,5 🙂
Dagen efter – idag alltså – har jag inte mer känningar än innan gårdagens tur… weeee..
Håll tummarna att det här funkar nu…
Så här säger ni