Ja ni kan läsa texten ovan…
Mitt i höststädningen ringde det… och pang bom var jag på språng. Tur ungen har en löpare till morsa.. Och just då – i nedförsbacke och trots asfaltslöpning – så hade jag inte det minsta ont i mitt knä.. bara i mitt hjärta.
Och när jag var sprungit en kilometer – på garanterat personbästa – får jag se en ynk i famnen på en snäll kvinna.… åhhhh…
Vi hade kunnat gå hem och hämta bilen. Vi hade kunnat vänta på att maken kom med bilen. JAG hade kunnat ta bilen ned till folkets hus själv… men saken är den att från det han ringde tills jag stod vid hans sida gick det typ 3-4 minuter… på den tiden hade jag ALDRIG hunnit få ut bilen ur garaget och kört runt i samhället…
Sen visade det sig att kvinnan som tagit hand om min unge var på väg åt samma håll som akuten ligger.. så hon körde oss dit. Nio minuter efter att ungen lånat telefonen och ringt ”checkade vi in” på Akutmottagningen.
Fyra timmar senare – drygt – var vi hemma.
Jösses så hungriga vi hann bli…
Alla restauranger hann stänga.. och att laga middag kändes inte direkt aktuellt den tiden. Men som tur är fanns det Billys Pizza i frysen.
Aldrig har väl några fryspizzor smakat bättre.
Nu ligger ungen – med ett par panodil i magen – och i hoppas han får sova lugnt. För ont har han haft. RIKTIGT ont (och här pratar vi om ett barn som ALDRIG klagar i onödan). Men värktabletterna han fick på Akuten var synnerligen effektiva. Hoppas dom vi hade hemma funkar lika bra inför natten.
Och städningen av min klädkammare och tvättstugans alla handdukar och dylikt får återupptas en annan dag… För det blir inte alltid som planerat.
Så här säger ni