Ikväll har jag sysselsatt mig med att göra något så ovanligt som ett ”programblad” för en begravning… ja, det heter nog inte så, men ett häfte som talar om vilka psalmer som ska sjungas, vilken ordning allt kommer i och så…
Det blev riktigt fint, om jag får säga det själv.
Imorgon ska det väljas papper som det ska printas ut på och så ska det fyllas i vilka solosånger och vilken orgelmusik det ska spelas. Sen är det bara skriva ut och klippa till.
På torsdag är begravningen – det är makens mormor som vi ska begrava!
Vi var och kikade på henne där hon låg så fint i kistan innan vi åkte till Grekland. Det var bus som ville det. Han var ganska ofta och hälsade på henne tillsammans med sin farmor – alltså makens mamma. Han ville se hur hon såg ut när gammelmormor somnat för att aldrig vakna mer. Han tyckte mycket riktigt att det såg ut som om hon sov, men han sa sig även se att hon andades! Och så tyckte han att hon var kall på kinden! Hon skulle ha fyllt 91 år på tisdag.
Det var första gången jag såg en död människa, och det såg verkligen fridfullt ut. Och bus var väldigt nöjd efter besöket.
Och nu på torsdag är det alltså dags för begravning.
Nu när du äntligen är hemma, och jag får se lite bilder igen så har jag en data full med virus, attans 🙁 men jag får den nog fixad idag och då ska jag uppdater mig, hoppas allt är bra och att ni har en underbar semester// Petra
Oj låter som ett bra sätt att hantera döden på för ett barn eftersom han ville det själv. När jag var liten skulle döden nästan gömmas ävven om jag fick vara med på min mormors begravning så förstog jag liksom inte vad som hände.