Äntligen!!! I dubbel bemärkelse.
Första yes:et är att det äntligen gick att springa i skogen. Som jag längtat efter att ”slippa” gatorna!!! Ok.. jag blev skitblöt om fötterna… men det var det värt: underlaget, backarna, ensamheten…. ❤❤❤
Andra yes:et var att det äntligen gick lättare att kuta… första 4 km gick lika jäkla tungt som det gjort efter revbenskrashen. Grymt irriterande. Men sen hände nåt på den femte km… plötsligt gick det lite av sig själv. Och det firade jag med att äntligen fick ihop en liiite längre sväng. 8,7 km.
Hoppas – hoppas – detta är en ihållande känsla.
Lämna ett svar