Busungen är ju ingen som gnäller i onödan. Lite ont här och där om man ramlar eller klämmer sig är väl inte hela världen, verkar han resonera. Dom säger samma på hans förskola. Om han nån gång gråter så vet man att det är allvar.. (däremot gråter han ofta om nåt är sorgligt… så känslor saknas inte).
Nu ser man på honom att han har värk i axeln. Han går och håller upp armen, men säger sällan att det gör ont. Annat om man råkar ta i honom eller när man ska hjälpa med kläder eller nåt sånt. Då ojar han till och säger nåt om sin axel.
Igår hade han nog varit nog så ”duktig” och kämpat på hela dagen. För till kvällen gjorde sig värken extra påmind. Men han sa inte att han hade ont. Däremot var inget till belåtenhet. Allt var fel.. det var böcker, leksaker och annat som var tokigt. Och det insåg han nog för tillslut sa han:
– Jag har ont i axeln hela tiden nu… det är därför jag är så gnällig!
Insikt!
Men vilken raring – så klok han är. Inte många vuxna ens en gång som kan inse sambandet.
Hoppas han slipper den där värken snart så han får vara sitt samma gamla jag igen.