Pathfinder – recension

Såg Pathfinder igår kväll…

Filmen handlar om en vikinga-son som lämnas ensam kvar efter ett brutalt plundlarslag. Vikingasonens far tyckte inte han var värdig att vara hans son. Viking-sonen tas om hand av indianer – eller gryningsfolket som dom kallade sig – och han växer upp som en vit bland de övriga. Minnet av hans förflutna ligger kvar och när indianfolket ska välja en ny "pathfinder" – vägvisare – kan inte Ghost (som han kallas) väljas eftersom han först måste visa att han är värdig att vara en av dem. Han avviker från byn och skaffar sitt eget liv, bara för att strax efter få se alla sina närmaste brutalt slakatde av Vikingarna. När han blir vittne till hur dom behandlar hans fosterfar blir han rasande och ger sig ensam i strid mot vikingarna. Han bär på en stor ilska och ett behov av hämnd… men även en kärlek och ett uppdrag att försvara…

Filmen var riktigt underhållande. Någon egentlig handling är det inte frågan om. Det är mest bara en hämdfilm… Ghost ska döda så många vikingar han hinner innan filmen är slut. Och självklart helst få den han älskar.

Men den är ändå underhållande. Den är väldigt snyggt gjord. Vackert filmad, fina miljöer, brutala vikingar, snygg hjälte (Karl Urban) och så rätt spännande. En väldig lyckad blanding av action och äventyr….

Jag gillade den!