bubblor

 

Det bubblar.. av förväntan.. av spänning… av önskan… Men också av trötthet…

Semestern närmar sig… och den känns onekligen välbehövd. Mer välbehövd än på många år.

Förra sommaren var ju som den var – semester, ja visst. Men vilken jäkla skit-semester  det blev det med en älskad och behövd svärmor som väntade på att alla cancertumörer skulle avsluta livet. Vårt flackande mellan Gula Huset och hemma, försök att ta vara på ”bra dagar” och ändå tackla dom dåliga… En avbokad semesterresa, pga sistnämnda, och därtill en sommar med väder värre än värst. Usch. Sommaren 2015 vill vi inte uppleva igen.

Nu stundar en ny sommar. Vi skriver 2016. En sommar som bara är vår. Och den känns sjukt efterlängtad. Hela läsåret på jobbet har varit jättejobbigt, och det hela har stegrats allt eftersom vårterminen gått. Hade jag inte haft galet bra kollegor vete sjutton hur jag skulle orkat alla månader. Men nu är det en vecka kvar och jag är så enormt  trött. Jag kommer på mig själv med att nästan somna om jag sätter/lägger mig, jag tappar fokus, jag glömmer ord…. Fem dagar kvar. Och först nu en långhelg. En helg som vi bara tänkt satsa på oss själva. Och det känns verkligen som nåt jag behöver. Jag upplever att hela omgivningen är inbäddad i bomull… jag ser och hör inte vad som händer annat än det som är absolut närmast. Resten är oviktigt/suddigt/. Och jag orkar inte tänka längre än en helg. Allt som avviker verkar jobbigt och jag ser så fram emot att bara vara… grilla… klippa gräs.. promenera… sola… sova… (och mera sova).

Sen hoppas jag att jag är taggad och laddad för fem dagar till. Fem dagar.. sen får jag fyra veckor ledigt.